Nu tänker jag ordbajsa massa negativiteter, medans tårnarna rinner nerför kinderna:( Känner att det behövs.
Ibland känns det som - jaha ska det vara såhär? Är det här livet, blir det inte något mer? När jag åkte hem idag så fick jag tanken att om jag håller andan så kanske jag somnar in och vaknar om några år. Är mitt liv bättre då? Eller åtminstone annorlunda än vad det är nu?
Kommer hem till en tom och mörk lägenhet, värmer en matlåda, för mat har jag inte ätit någon idag, knäpper på mitt sällskap för kvällern tv:n och tar en kexchoklad som efterrätt. Det är mitt stora nöje med livet tv;n och choklad. Ska livet vara såhär? Blir det mer?
Min Sambo är inte hemma, andra natten jag sover ensam, visst jag sover bra. För jag slipper hans snarkande, men tomheten jag känner är helt obeskrivlig. Tårarna rinner, kanske för att jag är ensam, kanske för att jag är trött. Men det känns som om jag inte orkar mer... Vill bort... Eller att det ska hända något roligt iallafall. Varför ska min Sambo alltid hitta på något roligt när jag jobbar, han blir alltid bjuden på fest eller hittar på något. Och vad gör vi när vi har en helg tillsammans, jo vi ska städa eller ta hand om tvätter eller bara stanna hemma och glo på den där förbanade dumburken. Av dem tre månader som jag har jobbat som jag gör nu, var tredje helg har min Sambo, vad jag minns, varit hemma och gjort ingenting en gång.
Är det något fel på mig?
Jag blir sur för ingenting, om det är brist på något blir jag sur, om det blir för mycket av något blir jag sur. Jagb är verkligen en lagom människa. Typiskt svenskt tyvärr, allt ska vara lagom. Men just nu längtar jag efter något utöver det vanliga.
Att jag inte kan sova är ännu ett problem, min sambo snarkar och jag kan inte sova, om jag inte tar tabletter förstås. Men det känns som om han inte förstår mig, vilket stort problem det verkligen är för mig. det kan vara därför jag blir sur för ingenting. Jag ligger och lyssnar på hans snarkande och får för det mesta panik för att jag inte kan sova, blir rent förbanad på mig själv för att jag inte kan koppla bort det och bara somna in. Men det går inte! Jag petar på honom, han vänder på sig och fortsätter snarka, med andningsuppehåll, som gör att jag får ännu mer panik, för att jag blir orolig för honom. Vad ska man göra? Han ska till läkarn på öra, näsa, hals snart... Men det kommer väl sluta med att dem drogar ner mig så att jag kan sova... Kul... Not...
Det går inte att prata med honom om hans snarkande, jag förstår att det inte är med flit som han håller mig vaken, men det är ju fortfarande hans fel att jag inte kan sova. Han känner sig dum, för att han inte kan göra något åt detta. Jag har inte sovit en hel natt på snart fyra månader, det är inte konstigt att jag är trött egentligen. Jag älskar verkligen min sambo, och vill tillbringa resten av mitt liv med honom. Men resten av mitt liv utan sömn??? Nej tack...
Sen har jag funderat på varför smakar tårar salt? är det för att man inte ska gråta? Att det helt enkelt ska smaka illa. och varför gråter man. Man eller jag iallafall blir så översvämad av känslor så jag inte vet vart jag ska ta vägen... Jag har (oftast) inga tankar på att göra mig själv illa, så det behöver ni inte oro er för. Men ibland orkar jag inte.
Paniken att inte kunna sova, paniken att inte vara den glada glädjespridaren som jag alltid har varit, paniken över att inte känna mig älskad, paniken över att jag inte är perfekt!
Jag är medveten om att jag inte är perfekt att ingen kan vara perfekt på alla plan. Men det vill man väl.
Längtan efter barn kommer och går. Å ena sidan vill jag ha många barn, som jag kan ta hand om och älska, ge den kärlek som finns i mitt hjärta. Men sen finns det en oro, tänk om jag inte klarar av att vara mamma, tänk om barnet blir för lik mig, ful och fet... Tänk om barnet börjar må lika dåligt som jag...
Vad ska man göra?
Nu mår jag bättre, när jag har fått ordbajsa bort mina tankar:)
Att skriva är som terapi, nu ska jag lägga mig ner och sova...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar