Dag nummer 1

Dag nummer ett på mitt nya liv!

Idag har jag försökt sköta mig och äta vanlig mat, har försökt men har ingen riktig matlust. Frukost blev det två mackor, sen har jag ätit frukt en banan och ett päron. Till lunch blev det färsk pasta med ost och bacon sås, men orkade inte mycket.

På jobbet finns det massor av godis nu efter påsk, men jag har inte ätit en enda bit. Men det är inte riktigt det som är problemet, det är nu såhär när jag är hemma. Är så otroligt sugen på något sött så jag tror att jag dör snart. Glassen som ligger i frysen ropar på mig... Den vill gärna bli uppäten och jag vill gärna äta den. Men jag ska inte!

Ingen ide att väga sig nu såhär en dag efter start, kommer inte vara någon skillnad.

Jag har bara bestämt mig, jag ska klara dethär!!

En annan sak som jag har bestämt mig för är att dra ner på snuset. Ja jag vet det är farligt, man kan få cancer, det är äckligt och det är inte vanligt att tjejer snusar. Jag har mörkat det i många år. Framför allt för mamma, men hon fick reda på det i sommras. Jag tror att hon visste om det, för hon sa ingenting. Jag hatar att göra min mamma besviken, det är det värsta som finns. Jag har snusat sen jag var 18 år, nu är jag 26 det är 8 hela år, det är ju helt sjukt!

Men sen har jag fått reda på att snus inehåller socker och om jag ska lyckas med min viktnedgång så gäller det att dra ner och så småningom sluta!

Jag är en sån person som inte kan göra allt på en gång, ett steg i taget. Just nu så kan jag enkelt snusa en dosa om dagen! Min sambo snusar oxå, men han snusar kanske en dosa i veckan på sin höjd. En stock kostar 225 kr med 10 doser då. Det räcker alltså i tio dagar för mig. så 225 x 3 = 675 kr för en månad. Det blir 8100kr på ett år! Nu ska jag skärpa mig. Det är för mycket pengar, det är inte värt det.

Funderar på att medvetet glömma snus när jag går till jobbet. Det har hänt, och jag blev inte glad.

Bilden jag har av mig själv är inte den bästa. Oftast så känner jag mig som en fet kossa. Som försöker passa in i ett samhälle med perfekta människor. Men jag är medveten om att alla människor som jag träffar eller ser inte är perfekta och att alla har sina egna saker som dem är missnöjda med. Men i mina ögon så ser alla som inte ser ut som mig, dem ser perfekta ut! Drömmen är att vara vacker på min bröllopsdag, men oxå kunna känna mig trygg i min vardag och inte känna att jag alltid måste ha den största storleken på kläder, och känna att kläder verkligen passar.

Kämpa vidare helt enkelt!

Ett nytt kapitel har börjat

Nu har jag bestämt mig!

Bara ord inga visor, som jag hoppas betyder att man inte ska hunsa med beslut man har fattat.

Efterssom det inte är många (eller någon) som läser denna blogg så skiter jag i att skriva saker som jag egentligen skäms för.

Nu har jag bestämt mig för att gå ner i vikt. Jag är trött på att ha dessa extra kilona som jag bär runt på. 30 kilo ska bort, mitt mål har alltid varit 75 kilo, så nu kan ni räkna ut att jag väger cirkus 105 kilo. Saken är bara hur, det finns så många sätt därute. Som alla påstår sig vara det enda rätta. Jag funderar på extravaganza, men det är så dyrt, men det kan det ju vara värt. Om man satsar allt man har så kan man ju bara vinna.

Motivationen får jag genom att titta tillbaka på livet. En kommentar som min kära faster spottade ut sig en gång har etsat sig fast i mitt minne, och inte på något positivt sätt! Jag var väl 10-12 år och vi var hos henne och skulle äta fruktsallad. Det var bara hon och jag i köket och jag tog mig en skål med fruktsallad och bara en lite klick grädde, - ska du inte ha mer? frågade min faster och jag sa nej. - Nä det behöver ju inte du sa hon då. Den kommentaren sårade mig så fruktansvärt mycket, jag kommer aldrig glömma den. och varje gång jag tänker på den så sårar den mig lika mycket.

Sen finns det flera tillfällen och blickar att tänka på. Som har sårat mig lika mycket genom årens lopp.

Men nu ska det bli ändring! Jag har bestämt mig! Jag vill inte se ut såhär längre... Eftersom jag inte är nöjd med mitt utseende så hittar jag ingen bild att lägga upp, får se till att ta en och lägga upp, så det blir en före och efter bild.

Så hur ska jag göra?

En sak är säker inget mer godis och cola, chips och glass. Sen ska jag röra på mig mer. Nu när vi har varit hundvakt i snart två veckor så har både jag och min sambo gått promenader och det är ju riktigt skönt.

Jag och min sambo pratar lite smått om när, hur och var vi ska gifta oss. Det kommer inte ske imorgon eller ens nästa år, men vi har planer på det. När vi väl förlovar oss så är inte jag den typen som måste gifta mig om inom ett år. Det gör mig inget om det går två år, men om man förlovar sig ska man definitivt gifta sig iallafall. Jag har redan börjat kolla in lite bröllopstidningar för att se hur jag eller vi vill utforma vårt bröllop.

Jag är en sådan som har drömt om mitt bröllop hela mitt liv klänningen, kyrkan att möta min blivande mans blick när han ser hur jag ser ut. Som en prinsessa, festen att få fira med alla man älskar. Jag har nog drömt om allt kläderna,färgerna, dofterna. Alla intryck man kommer att få, hur det kommer att kännas. Denna klänning är en av mina favoriter som jag har hittat på www.brudbutiken.se jag tycker att den är så fin, skulle dock vilja ha lite mera färg, som följer färgtemat såklart. Denna klänning kostar 3690 kr. Sen tilkommer ju massa andra saker som har med min klädsel att göra, som tiara. Jag älskar hjärtan och mitt bröllop kommer att översvämas av hjärtan. Vet inte riktigt om det blir något liknande denna, men något i den stilen.

Kontentan av det hela är, jag ska se ut som en prinsessa på mitt bröllop. Jag ska för första gången i mitt liv känna mig vecker och inte ha något emot att människor vill ta bilder av mig. Fotografering hatar jag! Jag vill aldrig vara med på kort och när någon har tagit en bild på mig vill jag oftast radera den.

Vi får se hur det går, men nu ska jag inte äta godis, vilket jag kan göra varje dag annars. Men nu är det slut med det!!!

Mitt liv i ett nötskal

Nu tänker jag ordbajsa massa negativiteter, medans tårnarna rinner nerför kinderna:( Känner att det behövs.

Ibland känns det som - jaha ska det vara såhär? Är det här livet, blir det inte något mer? När jag åkte hem idag så fick jag tanken att om jag håller andan så kanske jag somnar in och vaknar om några år. Är mitt liv bättre då? Eller åtminstone annorlunda än vad det är nu?

Kommer hem till en tom och mörk lägenhet, värmer en matlåda, för mat har jag inte ätit någon idag, knäpper på mitt sällskap för kvällern tv:n och tar en kexchoklad som efterrätt. Det är mitt stora nöje med livet tv;n och choklad. Ska livet vara såhär? Blir det mer?
Min Sambo är inte hemma, andra natten jag sover ensam, visst jag sover bra. För jag slipper hans snarkande, men tomheten jag känner är helt obeskrivlig. Tårarna rinner, kanske för att jag är ensam, kanske för att jag är trött. Men det känns som om jag inte orkar mer... Vill bort... Eller att det ska hända något roligt iallafall. Varför ska min Sambo alltid hitta på något roligt när jag jobbar, han blir alltid bjuden på fest eller hittar på något. Och vad gör vi när vi har en helg tillsammans, jo vi ska städa eller ta hand om tvätter eller bara stanna hemma och glo på den där förbanade dumburken. Av dem tre månader som jag har jobbat som jag gör nu, var tredje helg har min Sambo, vad jag minns, varit hemma och gjort ingenting en gång.
Är det något fel på mig?
Jag blir sur för ingenting, om det är brist på något blir jag sur, om det blir för mycket av något blir jag sur. Jagb är verkligen en lagom människa. Typiskt svenskt tyvärr, allt ska vara lagom. Men just nu längtar jag efter något utöver det vanliga.

Att jag inte kan sova är ännu ett problem, min sambo snarkar och jag kan inte sova, om jag inte tar tabletter förstås. Men det känns som om han inte förstår mig, vilket stort problem det verkligen är för mig. det kan vara därför jag blir sur för ingenting. Jag ligger och lyssnar på hans snarkande och får för det mesta panik för att jag inte kan sova, blir rent förbanad på mig själv för att jag inte kan koppla bort det och bara somna in. Men det går inte! Jag petar på honom, han vänder på sig och fortsätter snarka, med andningsuppehåll, som gör att jag får ännu mer panik, för att jag blir orolig för honom. Vad ska man göra? Han ska till läkarn på öra, näsa, hals snart... Men det kommer väl sluta med att dem drogar ner mig så att jag kan sova... Kul... Not...
Det går inte att prata med honom om hans snarkande, jag förstår att det inte är med flit som han håller mig vaken, men det är ju fortfarande hans fel att jag inte kan sova. Han känner sig dum, för att han inte kan göra något åt detta. Jag har inte sovit en hel natt på snart fyra månader, det är inte konstigt att jag är trött egentligen. Jag älskar verkligen min sambo, och vill tillbringa resten av mitt liv med honom. Men resten av mitt liv utan sömn??? Nej tack...

Sen har jag funderat på varför smakar tårar salt? är det för att man inte ska gråta? Att det helt enkelt ska smaka illa. och varför gråter man. Man eller jag iallafall blir så översvämad av känslor så jag inte vet vart jag ska ta vägen... Jag har (oftast) inga tankar på att göra mig själv illa, så det behöver ni inte oro er för. Men ibland orkar jag inte.
Paniken att inte kunna sova, paniken att inte vara den glada glädjespridaren som jag alltid har varit, paniken över att inte känna mig älskad, paniken över att jag inte är perfekt!
Jag är medveten om att jag inte är perfekt att ingen kan vara perfekt på alla plan. Men det vill man väl.

Längtan efter barn kommer och går. Å ena sidan vill jag ha många barn, som jag kan ta hand om och älska, ge den kärlek som finns i mitt hjärta. Men sen finns det en oro, tänk om jag inte klarar av att vara mamma, tänk om barnet blir för lik mig, ful och fet... Tänk om barnet börjar må lika dåligt som jag...

Vad ska man göra?

Nu mår jag bättre, när jag har fått ordbajsa bort mina tankar:)
Att skriva är som terapi, nu ska jag lägga mig ner och sova...